Kända svenska filmer

Kända svenska filmer

Kända svenska filmer

Svensk film har genom åren befunnit sig i en ständig berg- och dalbana. Utskälld, missgynnad, propagandistisk, statligt styrd, elitistisk och mycket annat har sagts, och sägs fortfarande, om svensk film och svensk filmpolitik.

En viktig utgångspunkt är att film är dyrt att producera, mycket dyrt till och med. Det har det alltid varit och det har satt sina begränsningar. En annan begränsning är att Sverige har haft Ingmar Bergman, en av världens stora filmskapare, och som har satt både ribban och agendan för svensk filmproduktion sedan 1940-talet.

Eftersom film är dyrt leder det till att film i allt väsentligt tenderar att bli kommersiell. Man måste alltså dra in mycket pengar. Det leder också till att filmproduktion blir en kompromiss där den minsta gemensamma nämnaren vinner. Göta kanal-serien är ett utmärkt sådant exempel men också utvecklingen av franschisen kring Sällskapsresan. Långt tidigare, 1937 närmare bestämt, blev den så kallade pilsnerfilmen med Pensionat Paradiset som första-namn måltavla för den tidens filmetablissemang. I princip kan man säga att det som publiken vill gå och se och betala för, är ungefär detsamma som kultureliten vill förbjuda eller begränsa.

Bergmans avtryck

När så småningom Ingmar Bergman dök upp bakom kameran tog han med sig traditionen från teaterscenen och började skriva och regissera djupt personliga och tunga filmer, ofta med kvinnor i huvudrollerna. Hans filmer var allt annat än lättillgängliga, men nådde en stor internationell publik och bröt många av den tidens konventioner. Hans kanske mest kända film är Sjunde inseglet med den klassiska schackspelande Döden på en strand.

När det revolutionära 1960-talet gjorde entré började också Bergmans instängda draman och de allt mer överspelade förväxlingsfarserna kännas mossiga och en ny generation ville ha ett nytt filmspråk. Vilgot Sjöman och Bo Widerberg tog tag i saken med filmer som Kvarteret Korpen, Barnvagnen och de internationellt kända Jag är nyfiken gul (1967) och Jag är nyfiken blå (1968). Mitt i studentrevolternas tid hade filmerna en klart samhällskritisk ingång med ett uttalat vänsterperspektiv. I framför allt Sjömans filmer var också den oprovocerade nakenheten ett viktigt inslag för den internationella framgången och myten om den svenska synden.

När Sverige gled vidare in i 1970-talet blev också filmen en allt mer gemensam angelägenhet. TV:n gjorde sitt stora genombrott och Olle Hellbom med sina filmatiseringar av Astrid Lindgrens Pippi Långstrump-historier blev en del av det svenska kulturarvet.

Film i regionerna

Film i regionerna

Film i regionerna

1980-talet bjöd på helt andra utmaningar, främst ekonomiskt. Idéerna om kollektivet hade försvunnit och ersatts med ett frostigare finansiellt klimat som också fick återverkningar på filmindustrin. Det statliga filmstödet omvandlades till ett stöd med en mycket mer publik inriktning och plötsligt kunde produktioner som Jönssonligan få ekonomisk ryggrad.

När regionerna fick egna finansiella muskler att spänna gjorde det ett kraftigt avtryck, både publikt och på festivaler runt om i världen. Roy Anderssons stilrena Sånger från andra våningen blev en stor kritikersucce. Både Film i Väst och Film i Skåne har varit med att producera många stora publikframgångar. Fucking Åmål, Arn, och Hata Göteborg är bara några exempel.

Svensk film levererar och återväxten bland filmskaparna är god. Konkurrensen med TV och streaming har lett till att kostnaderna kan reduceras och att man samtidigt kan nå en ny och större publik. Det finns all anledning att gå på nio – eller att sjunka ner i soffan…